Voitto

Historien om Voitto

I augusti 2019 startade jag ett projekt, som utan tvekan kommer att bli mitt livs mest intressanta bygg/renoveringsprojekt. Jag var då för stunden i stort behov av distraktion, något att fästa tankarna vid, och plötsligt slog det mig att jag kanske kunde fortsätta fixa på båten som Samuli lämnade på hälft för några år sedan. Efter lite övertalande fick ja lov att börja putsa och på den vägen är det.

För ett drygt år sedan var jag alltså mycket trött och förvirrad. En ny bekantskap hade i ungefär ett års tid, mycket effektivt, sugit ur min energi. Jag hade låtit mig vilseledas till att tro en massa saker som ev. en del faktiskt var sanna. Någon form av skrämseltaktik ledde till att jag började bete mig avvikande från mina egna principer. Livet började mer och mer kännas som taget ur en skräckfilm. I bland fick situationerna t.o.m. religiösa inslag. Kanske var det just detta, tillsammans med tröttheten och det faktumet att jag insåg att jag riskerade att förlora en viktig relation, som fick mig att vakna och bryta all kontakt med den nya bekantskapen. Det var alltså här som Voitto kom in i bilden och räddade situationen. Kunde inte ha hittat en bättre grej att fixera tankarna vid!

I bland glider tankarna fortfarande iväg ett par år tillbaka i tiden. Det hände tråkiga saker då, det gjorde det faktiskt. Det som jag tyvärr inte längre kan reda ut är, om den bild jag då fick av allting, verkligen motsvarade verkligheten på alla punkter. Är det jag som är dum eller har jag bara selektiv mottagare? Vem har rätt att besluta om hur en annan människa skall leva sitt liv?

Jag hittade inga svar på dessa frågor så jag insåg att jag hade exakt två alternativ. Antingen godkänner jag mina medmänniskor som de är eller så försvinner jag ur bilden. Svårare än så är det inte! Alla har samma rätt - samma möjlighet.

I augusti 2019 började jag alltså jobba med Voitto. Till allra först gällde det att städa ur allt skräp, samt löv ock kvistar som ramlat ner från träden och delvis redan förmultnat. Det var en bedrövlig syn faktiskt!

Jag skyffla på utan att ha någon direkt målsättning. När skiten var ute, fortsatte jag med att skrapa och slipa. Dagarna blev till veckor och veckorna till månader och jag kände hur jag sakta fick tillbaka mitt eget liv, ordningen i skallen liksom. Samtidigt började målsättningarna ta form. För att pigga upp mig själv, gav jag ny färg åt ruffens utsida. Jag hade nämligen beslutat spara den trots det dåliga skicket. När det var gjort och det vackra höstvädret bara fortsatte, tog jag ännu itu med "bakbänken". Efter det var det dags att lägga på vintertäcket och flytta in pysslet i verkstaden. Där kom hyttsidorna, golvet, taket och mycket annat smått till under vintermånaderna.

Redan i slutet av mars kunde jag fortsätta att jobba ute och i början av april skuffa jag omkull resterna av hytten. Därmed började byggandet som pågick ända till slutet av juli innan jag upplevde att Voitto var sjöduglig. Projektet var ingalunda slutfört än, men nu kände jag att det var dags att komma ut på böljan ett tag.

Riktigt allt har jag inte kunnat göra själv. Känns nu bra att få tacka alla dem som bidragit till att Voitto har kunnat sjösättas igen efter några år på land.

Pargas Glas och Leandersson, som skar ut fönsterglasen och lärde mig hur man lägger dem på plats.

Miiku, som gjorde fötterna till stolarna.

Anders Eklund, som servat och reparerat på motorn samt fixat alla el-arbeten.

Leila på Venetex, som skarva i det gamla kapellet, som annars hade varit för kort.

Jonathan Reuter, som har varit mitt stöd och min rådgivare genom hela projektet.

Ett jätte TACK till Er!

Ett stort tack går också till min man, som har orkat se på växande bykhögar, oskött trädgård och en kraftig ökning av "pudlarna". Och så naturligtvis...tack till Samuli, som möjliggjorde allt detta och som fungerat som mentor, bollplank och extra händer vid behov. Tack!

Tack även till alla andra, som på sätt eller annat bidragit till att projektet lyckats, liksom till vänner och arbetskompisar, som kämpat längs vägen. Ni är härliga!

Den 1 augusti 2020 åkte Voitto ut på sin första färd med ny "kapten". Med på färden var naturligtvis även förre kaptenen Samuli, som fick ta dom lite knepiga passen! I dag är känslan helt fantastisk! Voitto ligger så fint vid stugbryggan - jag klarade detta! Jag skramlade ihop mig själv och det bästa av allt...jag har kvar mina kära! Voitto gör verkligen skäl för sitt namn, detta blev en seger!